Vad är tuberkulos?

Tuberkulos är en infektion som orsakas av bakterien Mycobacterium tuberculosis. Tuberkulos kan orsaka inflammation i vilket organ som helst. Den vanligaste formen av sjukdomen är lungtuberkulos (2/3 av fallen). Lokala symtom på lungtuberkulos är långvarig hosta, som fortgår i mer än 3 veckor, eller försämring av kronisk hosta. Hostan åtföljs ofta av slem och sputum, ibland även blodiga upphostningar. Den sjuka kan också ha känning av andnöd och bröstsmärtor. Allmänna symtom på tuberkulos är minskad aptit, viktnedgång, trötthet, nattsvettningar eller feber. Lokala symtom på tuberkulos i andra organ än lungorna är beroende av vilken del av kroppen som angripits. Den vanligaste formen utanför lungorna är tuberkulos i lymfkörtlar.

Hur smittar tuberkulosen?

Tuberkulos sprids via luften. Då en person med tuberkulos i luftvägarna (vanligtvis lungtuberkulos) talar, hostar, nyser eller sjunger sprids i luften små partiklar innehållande tuberkelbakterier. En människa, som vistas i samma utrymme (till exempel samma rum eller lägenhet) under en längre tid eller upprepade gånger, kan med luften han eller hon andas få tuberkelbakterier i lungorna. Mest utsatta för smittrisken är samboende familjemedlemmar.

Vem insjuknar i tuberkulos?

Exponering för tuberkulos och tuberkulossmitta leder inte automatiskt till insjuknande. Endast en tredjedel av friska vuxna som exponeras för tuberkulos får tuberkulossmittan, och av dem insjuknar endast en på tio i tuberkulos. Hos de flesta smittade förblir tuberkulosen kvar i kroppen i inaktivt viloläge.

Små barn under 5 år har en högre risk än vuxna att insjukna efter smitta. Hälften av barn under ett år och en fjärdedel av 1-5 år gamla ovaccinerade barn insjuknar. Hos dem kan tuberkulosen snabbt utvecklas till en livshotande sjukdom i det centrala nervsystemt eller till generaliserad tuberkulos. Risken att insjukna är även större än vanligt hos personer med en underliggande sjukdom eller medicinering, som försvagar motståndskraften.

Hiv och tuberkulos

Hivinfektion ökar risken för insjuknande i tuberkulos 30-faldigt och förvärrar på så sätt tuberkulosens spridning i världen. Tuberkulos hos hivpositiva lokaliserar sig oftare än vanligt utanför lungorna, och även lungtuberkulos kan vara svårare att upptäcka. Om hivinfektionen inte sköts med effektiv medicinering, kan tuberkulosbehandlingen misslyckas. Var fjärde person som dör i världen av tuberkulos är hivpositiv. Tuberkulos är den vanligaste dödsorsaken för hivpositiva personer i Afrika.

Finns det vaccin mot tuberkulos?

Tuberkulossmitta kan inte förebyggas med vacciner. BCG-vaccination skyddar barn under 5 år efter smittan mot svåra former av sjukdomen. BCG-vaccinering av alla nyfödda i Finland upphörde i september 2006. Då övergick man till vaccinera riskgrupper. Behovet av vaccinering bedöms före födelsen på mödravårdscentralen enligt Institutets för hälsa och välfärd instruktioner: www.thl.fi/sv/web/vaccinationer/vaccin/bcg-vaccin

BCG-vaccination i barnaåldern skyddar inte den vuxna befolkningen.
Mot tuberkulosen utvecklas som bäst ute i världen nya, tryggare och bättre vacciner.

Tuberkulos ute i världen

Tuberkulosen är ett av världens största hälsoproblem. WHO uppskattar att en tredjedel av världens befolkning har fått tuberkulossmitta. Tuberkulosen är vanlig särskilt i överbefolkade, fattiga utvecklingsländer och i länder där infrastrukturen har lidit till följd av naturkatastrofer, krig eller omvälvningar i samhällssystemet. Tuberkulosens spridning gynnas av tätt boende, undernäring, hivepidemin och brister i sjukvården.

Nära 9 miljoner människor insjuknar i tuberkulos varje år, och omkring 1,5 miljoner dör. Dagligen dör i tuberkulos lika många människor som skulle dö om 15 flygplan i reguljärtrafik kraschade.

En halv miljon fall konstateras hos barn under 15 år, och av dem dör omkring 70 000. Uppskattningsvis 10 miljoner har blivit föräldralösa på grund av tuberkulosen.

Enligt WHO insjuknar i Europa dagligen mer än 1 000 människor, 380 000 fall konstateras årligen, och 44 000 av dem dör. Av de nya fallen och av dödsfallen konstateras 87 % i Östeuropa.

Resistent tuberkulos

Resistent tuberkulos (inklusive MDR multiresistent tuberkulos och XDR tuberkulos med omfattande resistens) är ett problem som orsakas av människan. Den här typen av tuberkulos kan utvecklas som en följd av dålig eller upprepade gånger avbruten medicinering. Resistent tuberkulos kan smitta från person till person på samma sätt som läkemedelskänslig tuberkulos.

Resistent tuberkulos finns över hela världen. De flesta fallen hittas inom det forna Sovjetunionen (Baltikum, Kazakstan, en del av den Ryska federationen, Uzbekistan), Indien, Kina, Ecuador, Israel och Sydafrika. I världen konstateras årligen mer än 300 000 fall av resistent tuberkulos, och en fjärdedel av dessa (78 000) inom WHO: s europeiska region. Problemet är alarmerande svårt i det forna Sovjetunionen. Till exempel i Kazakstan är 30 % de nya tuberkulosfallen och 51 % av tuberkulosåterfallen läkemedelsresistenta. Motsvarande siffror baserade på WHO:s uppskattningar är i Vitryssland 32 % och 76 %, i Ryssland 20 % och 46 %, och i Estland 23 % och 58 %.

I Finland konstateras 1-6 nya fall av läkemedelsresistent tuberkulos per år, vilket är några procent av alla nya fall.

Behandlingen av resistent tuberkulos är mycket krävande; det behövs 5-7 olika läkemedel i cirka två års tid. Vården är åtminstone hundra gånger så dyr som vården av vanlig tuberkulos. Medicinerna har oftare biverkningar, och en del av dem är allvarliga. Behandlingen misslyckas oftare än vården av vanlig tuberkulos, och alla fall kan inte botas.

Tuberkulosen i Finland

Finland har en dyster tuberkuloshistoria. På 1930-talet dog en finländare i timmen av tuberkulos. Tack vare stigande levnadsstandard, förbättrad näring, rymligare boende, aktivt genomförda massundersökningar (obligatorisk miniatyrröntgen av vuxna), tuberkulossanatorier och småningom effektiv läkemedelsbehandling och smittspårning har vi successivt nått samma nivå som andra västeuropeiska länder.

Sedan början på 2000-talet har Finland hört till de länder, som har låg tuberkulosincidens (mindre än 10 nya tuberkulosfall / 100 000 invånare per år). Nu konstateras sammanlagt mindre än 300 fall per år. I ungefär hälften av fallen är patienten 60 år eller äldre, och av dessa är majoriteten av finskt ursprung. Under de senaste åren har patienterna i ungefär en fjärdedel av tuberkulosfallen varit födda utomlands. Deras andel kommer att öka i framtiden. I Finland är tuberkulosen en mycket sällsynt infektion hos barn.

De största tuberkulosriskgrupperna i Finland utgörs av äldre infödda finländare, invandrare från länder med hög tuberkulosincidens och personer med missbrukarproblem. I den sistnämnda gruppen förekommer tuberkulossmittkedjor, som är svåra att bemästra. Ett nytt fenomen är sambandet mellan smittkedjor och rekreationsbruk av kannabis särskilt bland unga människor.

Hur behandlas tuberkulos?

Tuberkulos behandlas alltid med en kombination av flera tuberkulosläkemedel. Medicinernas effektivitet kontrolleras med läkemedelskänslighetsundersökningar vid Institutets för hälsa och välfärd mykobakterielaboratorium. Läkemedelsdoserna anpassas efter patientens vikt. Tuberkulosmedicinerna måste tas regelbundet varje dag. Detta är krävande, eftersom behandlingen tar minst ett halvår. I enlighet med det nationella tuberkulosprogrammet 2013 har varje i tuberkulos insjuknad person rätt att få övervakad behandling. En professionell hälsovårdare övervakar intagandet av varje medicindos och övervakar samtidigt eventuella biverkningar. Han eller hon ger även patienten stöd under den långa behandlingen. Medicineringens avbrytande på egen hand eller utelämnandet av något läkemedel nu och då, kan leda till utveckling av en läkemedelsresistent tuberkulosstamm.

I Finland får man god tuberkulosvård, som i enlighet med lagen om smittsamma sjukdomar är avgiftsfri för patienten. Vanlig, läkemedelskänslig tuberkulos botas i cirka 80 % av fallen. Av de i Finland insjuknade dör cirka 20 personer årligen, vilket är cirka 10 % av de diagnostiserade fallen.

Tuberkuloslagstiftningen i Finland

Tuberkulos är en allmänfarlig smittsam sjukdom (lagen om smittsamma sjukdomar 4§), om vars förebyggande och vård stadgas i flera lagar och förordningar. Hälsovårdens olika nivåer har skyldigheter och å andra sidan även rättigheter för effektivt förverkligande av förebyggande åtgärder. Personer, som insjuknat i tuberkulos, bör förpassas till undersökningar och vård, även om de motsätter sig detta.

Tuberkulosundersökningar och -vård är avgiftsfria för den sjuka.
Då ett smittfarligt fall konstateras, bör kontaktspårning organiseras. Detta innebär uppspårande av personer som utsatts för smitta samt lotsande av dem till undersökningar. Målet är att bryta smittkedjan, hitta nya tuberkulosfall och guida dessa till undersökningar och vård. Kontaktspårningen baserar sig på uppgifter den smittsamma patienten ger om sina kontakter. På basen av intervjun identifieras nära kontakter, tillfälliga kontakter och slumpmässiga kontakter. Vid utredningen fokuserar man först på de nära kontakterna, som har största risk att insjukna. Om nya fall återfinns i denna grupp, utvidgas utredningen till de tillfälliga kontakterna.

Kontaktspårningen sker i form av samarbete mellan specialsjukvård och primär hälsovård. Patienten intervjuas i specialsjukvården, och därifrån kontaktas kommunernas hälsocentraler. Primärvården (hälsocentralen eller arbetshälsovården) utreder kontaktens art och den exponerades aktuella hälsotillstånd samt tillhandahåller information om tuberkulos. För den exponerade arrangeras lungröntgen två gånger med ett års intervall. Undersökningarna är i enlighet med lagen om smittsamma sjukdomar kostnadsfria för den exponerade.

Utmaningar i samband med tuberkulosen i Finland

Tuberkulosen har blivit en sällsynt sjukdom, och både medborgarnas och hälsovårdspersonalens kunskaper om den har försvagats. Man känner inte igen tuberkulosens symtom, misstankarna riktas inte mot den, och man letar inte efter den. Diagnosen försenas, och detta leder till att smittkedjan består, och patientens prognos kan försämras.

När populationen förändras, ändras även den kliniska bilden. Andelen äldre patienter minskar och antalet ungdomar och personer i arbetsför ålder ökar. Invandrarnas andel växer. Tuberkulos i andra organ än lungorna ökar, och dessa former av tuberkulos är i bland mycket svåra att uppdaga.

Kulturernas mångfald medför utmaningar. För endast en liten del av invandrarna (asylsökande, kvotflyktingar, adopterade barn, återvändande, med sin familj återförenade) organiseras hälsoundersökning och lungröntgen efter inflyttningen. De som kommit till Finland för att studera, arbeta eller ingå äktenskap eller kommit olagligt uppsöker hälsovården först om sjukdomssymtom yttrar sig.

Uppfattningarna om tuberkulos varierar inom olika kulturer, och insjuknade kan råka ut för skam och stigma. Detta kan försvåra uppsökandet av vård, följandet av medicinordinationer och deltagandet i smittspårning. Riktig information om tuberkulosen på det egna språket och den kulturella gemenskapens stöd kan sänka tröskeln för att söka vård.