De vanligaste frågorna

Tuberkulos är en infektionssjukdom, som förorsakas av Mycobacterium tuberculosis -bakterien

Tuberkulosen sprids via luften. Då en person med lungtuberkulos talar, hostar, nyser eller sjunger, sprids små partiklar innehållande tuberkulosbakterier i luften. Personer som vistas länge eller upprepade gånger i samma utrymmen (t.ex. i samma rum eller lägenhet) kan då få tuberkelbakterier i sina lungor genom luften de inandas. Samboende familjemedlemmar utsätts för den största smittrisken.

Tuberkulos smittar inte genom kärl, drycker, mat, kläder eller ytor. Smitta kan man få från en insjuknad person som vistas i samma utrymme. Bakterier förblir i rumsluften endast timmar sedan den insjuknade avlägsnat sig.

Tuberkulos smittar inte via hudkontakt eller annan kontakt. Smittrisken är relaterad till vistelse i samma inneutrymme.

Tillfälliga, korta och enstaka resor t.ex. i buss eller tåg innebär inte någon infektionsrisk.

Risken för smitta kan emellertid öka, om man upprepade gånger reser i samma kollektivtrafikmedel med den sjuka. En flygresa på mer än 8 timmar innebär en beaktansvärd risk. Smittrisken är störst för personer som suttit nära patienten med smittsam tuberkulos (upp till två bänkrader framför eller bakom). Dessa personer spåras och kontaktas av sakkunniga med ansvar för infektionssjukdomar i hemkommunen.

Nej, det gör de inte. Endast de med lungtuberkulos kan smitta ner andra. Smitta sprids lättare om den sjuka har hålrum (kaverner) i lungorna, eller om man vid tuberkulosfärgning har funnit bakterier i upphostningar.

Nej, det blir de inte. Tuberkulosen smittar inte lätt. Endast en tredjedel av dem som haft nära och långvarig kontakt med en person med smittsam tuberkulos får smittan. Mest utsatta är personer som bor i samma familj med den sjuke. Alla som får smittan insjuknar inte.

I världen och i Finland används både hudtest (Mantoux-test) och blodprov (det så kallade IGRA-testet). Mantoux-testet används mest för att ta reda på infektionen hos barn under 7 år. IGRA-testet används för att ta reda på infektion hos vuxna under 35 år och vuxna oavsett ålder med svag immunitet, det vill säga som löper hög risk att bli sjuk. IGRA-testet används också i vissa situationer där det är nödvändigt att ta reda på möjligheten av latent tuberkulosinfektion. Läs mer om denna latenta tuberkulosinfektion (LTBI).

Nej, det kan hon inte.

Ja, den kan behandlas. Tuberkulosinfektion behandlas med tuberkulosmediciner. Läkaren väljer passande läkemedeln eller kombinationen. Behandlingen pågar i 3‒6 månader beroende på läkemedelkombinationen.

Tuberkulos är en allmänfarlig smittsam sjukdom för vilken förebyggande åtgärder är föreskrivna i lag. Lagen om smittsamma sjukdomar stadgar att den personal som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar skall spåra personer som råkat ut för allmänfarlig smittrisk. Smittsamheten bedöms på det sjukhus där den sjukas tillstånd utreds och behandling ges.

I en intervju med en patient som lider av luftvägstuberkulos får man reda på vem patienten har haft mycket kontakt med (så kallad smittspårning). Om du och/eller ditt barn under 7 år tillhör de utpekade utsatta får du en inbjudan till undersökningarna.

Nej. Vem som helst, som fått smittan, kan insjukna i tuberkulos oavsett ras, kön, ålder, yrke och social status.

Ja, det kan du. Bra näringstillstånd, att ta hand om D-vitaminintaget och att inte använda rusmedel stödjer kroppens försvarssystem mot tuberkulos.

Nej, det gör de inte. Endast en av tio friska vuxna, som fått smittan, insjuknar i tuberkulos.

Cirka hälften av dem får symtom inom två år efter smittan. Den andra hälften insjuknar någon gång senare i livet.

Ja, de är mera mottagliga. Småbarn under 5 år, som fått smittan, insjuknar lättare än äldre barn och vuxna. Av ovaccinerade barn under ett år insjuknar vartannat efter tuberkulossmitta. Av ovaccinerade 1-5 -åringar insjuknar vart fjärde, om det får smittan. Småbarn över 5 år och barn i skolåldern har samma risk att insjukna som vuxna. Hos unga i åldern 15-20 år är risken att insjukna åter högre än hos vuxna.

Risken för insjuknandet är betydligt högre för en sådan person än för en frisk person smittad av tuberkulos. Därför tar man i samband med smittspårning reda på om den tuberkulosutsatta har vissa sjukdomar eller medicinska behandlingar.

Sjukdomar: hiv-infektion, organtransplantation, allvarlig njursvikt (dialysbehandling), silikos (stendammslunga).
Läkemedelsbehandlingar: TNF-blockerare, långvarig oral kortisonbehandling (t.ex. prednisolon > 20 mg/dag) i mer än en månad, för närvarande använt cytostatika, andra biologiska läkemedel och JAK-hämmare.

Kontakta närmaste hälsocentral. Centralens läkare bedömer din situation och fattar beslut om undersökningar, som behövs.

Utredningsstället beror på den sjukas tillstånd och arten av symtomen. Lungröntgen kan tas i primärvården, till exempel vid en hälsocentral. Sputumprover kan tas hemma, två på varandra följande dagar (morgon-dag-morgon).

Tuberkulosdiagnosen ställs och vården inleds alltid på specialistsjukvårdsnivå.

Barn yngre än 16 år utreds vid barnpoliklinik eller avdelning för barnsjukdomar. Vuxna utreds vid olika avdelningar allt efter symtom. Om till exempel lungtuberkulos misstänks, sker utredningen vid poliklinik eller avdelning för lungsjukdomar. Om tuberkulos i halsens lymfkörtlar misstänks, gör en öron-näsa-hals-läkare undersökningen.

Tuberkulos förorsakar en mångskiftande sjukdomsbild, och sjukdomen har blivit sällsynt i Finland. Ett antal andra sjukdomar kan ge liknande symtom, och därför är det inte alltid lätt att misstänka rätt sjukdom. Tuberkulos kanske inte misstänks, och det kan dröja innan undersökningarna blir gjorda. Påvisandet av tuberkelbakterier kräver speciella metoder för färgning och odling. Tuberkulosodlingen går långsamt, man kan behöva vänta 2–8 veckor på svar.

Ibland görs tuberkulosdiagnosen på basis av sjukdomsbilden och röntgenologiska fynd utan bakteriologisk säkerställning.

Insjuknandet efter smittan är beroende av ålder, motståndskraft och hos småbarn av eventuellt vaccinationsskydd. Barn under fem år, som inte fått BCG-vaccination, kan insjukna snabbt, dvs. inom några veckor eller månader efter smittan.

Vuxna med sedvanlig motståndskraft kan få tuberkulossymtom efter 6-12 månader, men det kan även dröja årtioden. Tuberkulosen kan efter smittan förbli dold i kroppen (latent tuberkulosinfektion) och bryta ut i form av sjukdom senare på grund av försämrad motståndskraft (åldrande, sjukdom, medicinering).

Tuberkulosen kan orsaka en inflammation i vilket som helst organ, oftast dock i lungorna. Två tredjedelar av tuberkulosfallen är lungtuberkulos.

Lymfkörteltuberkulos och tuberkulos i lungsäcken är den vanligaste formen av tuberkulos näst efter lungtuberkulosen.

En person med tuberkulos kan samtidigt ha både lungtuberkulos och tuberkulos i andra organ.

Allmänna symtom i samband med tuberkulos är dålig aptit, viktnedgång, trötthet, kraftiga nattsvettningar och feber som kan vara lätt. Hos barn kan allmänna symtom framträda i form av av fördröjd tillväxt och utveckling.

Lokala tuberkulossymtom beror på vilken del av kroppen som angripits. Lungtuberkulosens viktigaste symtom är hosta i mer än tre veckor. Med hostan kan småningom följa upphostningar. Dessa kan vara gulaktiga, brunaktig eller blodiga. När sjukdomen fortskrider, kan hostan åtföljas av andnöd och bröstsmärta.

Vid lymfkörteltuberkulos sväller den inflammerade körteln och ökar i storlek. Oftast är den inflammerade lymfkörteln lokaliserad till halsen, men den kan också vara i armhålan eller ljumsken. Vanligen ömmar lymfkörteln inte och den känns fast. Om inflammationen är begränsad till lymfkörteln, har den sjuka inte nödvändigtvis allmänsymtom. Då inflammationen fortskrider, kan lymfkörteln bli en mosig, röd och öm massa. En sådan till böld omvandlad lymfkörtel kan utsöndra var på huden.

Till en början behandlas tuberkulospatienten med en kombination av åtminstone fyra läkemedel. De primära tuberkulosmedicinerna är rifampicin, isoniazid, pyrazinamid och etambutol.

Läkemedelsdoseringen anpassas efter patientens vikt. Tuberkulosmediciner måste tas regelbundet varje dag på fastande mage. Detta är inte alltid lätt. Därför får patienter i Finland stöd av en yrkeskunnig person vid genomförandet av medicineringen. Samtidigt ser han eller hon till att patienten sväljer varje medicindos och ger akt på eventuella biverkningar. Alla tuberkulossjuka har rätt till denna övervakade vård. Läkemedelsbehandling kan övervakas direkt (DOT=Direcly observed treatment) eller med hjälp av video (VOT= video-observad treatment). Avbrytande av medicineringen på egen hand eller utelämnande av något läkemedel nu och då kan leda till utveckling av en läkemedelsresistent tuberkulosstamm.

Vården av vanlig, läkemedelskänslig tuberkulos tar minst ett halvår.

Behandlingen kan ta längre tid, om tuberkulosen är av allvarlig art. I vanliga fall används under de första två månaderna fyra läkemedel, sedan två läkemedel.

Tuberkelbakterierna växer långsamt. De delar sig med cirka 15 till 20 timmars intervaller. En del av bakterierna kan även förbli långa tider i odelat tillstånd. Antibiotika biter bäst på bakterier som delar sig. Syftet vid behandlingen är att förinta alla bakterier, så att sjukdomen inte återkommer. Det behövs flera läkemedel, eftersom tuberkelbakterien snabbt kan utveckla resistens mot ett enda läkemedel.

Alla vanliga tuberkulosmediciner är inte effektiva vid läkemedelsresistent tuberkulos. Denna typ av tuberkulos kan utvecklas som en följd av dålig eller upprepade gånger avbruten medicinering. När denna form av tuberkulos har uppkommit, kan den smitta från person till person på samma sätt som läkemedelskänslig tuberkulos.

Viktiga läkemedel, som möjliggör lyckad tuberkulosbehandling, är rifampicin och isoniazid. Om ingendera av dessa biter på tuberkulosen, talar man om multiresistent tuberkulos (MDR eller multidrug-resistant ). Om tuberkulosen dessutom är resistent mot fluorokinoloner, kallas den pre-XDR-tuberkulos. Extensivt läkemedelsresistent (XDR-tuberkulos, dvs extensively resistent) tuberkulos är resistent mot rifampicin, isoniazid, fluorokinoloner och bedaquilin och/eller linezolid.

Läkemedelsresistent tuberkulos finns över hela världen, mest inom Sovjetunionens forna område samt i Indien och Kina. I Finland konstateras årligen 1-6 läkemedelsresistenta tuberkulosfall.

Vården vid MDR- pre-XDR och XDR-tuberkulos tar vanligen två år. Vid behandlingen använder man till en början en kombination av minst fem eller sex läkemedel.

Tuberkulos är en allmänt farlig infektionssjukdom. Enligt 5 § i lagen om social- och hälsovårdens kundbetalningar 1229/2016 är tuberkulosbehandling och undersökningar vid misstänkt tuberkulos avgiftsfria för patienten i Finland.

För samhället kostar medicinering, sjukhusvård och uppföljning av ett läkemedelskänsligt tuberkulosfall totalt nästan 30 000 euro. Kostnaderna för ett fall av multiresistent tuberkulos är mångfaldiga.

Med modern, i tid insatt tuberkulosvård kan läkemedelskänslig tuberkulos botas. Behandling av läkemedelsresistent tuberkulos är svårare, eftersom tillräckligt effektiva läkemedel inte tillsvidare finns tillgängliga. Med hjälp av utsträckt, tvåårig behandling botas i medeltal två av tre som insjuknat i läkemedelsresistent tuberkulos.

Största delen av patienterna återhämtar sig helt. Om behandlingen försenats, och tuberkulosen fått tid att orsaka omfattande skador i till exempel lungorna, är det möjligt att kroppen inte återgår till sitt normala tillstånd. Ibland kan även kirurgisk behandling krävas för botandet av svår tuberkulos.

Ja, det kan du. Följ noggrant de instruktioner din läkare och skötare ger. Se till, att den övervakade behandlingen realiseras.

Ja, det bör man. Kaloririk, mångsidig kost är en viktig del av behandlingen. Om ditt näringstillstånd har blivit dåligt, och du har magrat många kilo, kan du få en individuell måltidsplan av sjukhusets dietist.

I samband med tuberkulosen känner man trötthet, som gradvis ger vika under tillfrisknandet. Vid behandlingens början bör man vila. Dagliga promenader i lugn takt är möjliga, så snart du känner att du orkar röra dig ute. Av din läkare får du mer detaljerade instruktioner om hur du gradvis kan öka motionen. Din individuella situation, tuberkulosens lokalisation och omfattning, och effekten av den påbörjade läkemedelsbehandlingen avgör när du kan återgå till dina fysiska aktiviteter.

Ja, det kan du. Men observera, att du i början av vården kan vara så trött, att sex inte intresserar. Detta är en bra sak att berätta för din partner.

Det vore bäst, att graviditeten inte fick sin början under tuberkulosbehandlingen. Kvinnor i fertil ålder, som insjuknat i tuberkulos, gör klokt i att diskutera preventivmetoder, som är lämpliga under tuberkulosbehandlingen. P-pillrens effekt försvagas av tuberkulosläkemedlen. De är inte tillförlitliga i samband med tuberkulosmedicineringen.

Om tuberkulos konstateras under graviditeten, används tuberkulosläkemedel som är säkra för fostret i behandlingen. Moderns och fostrets välbefinnande övervakas särskilt noggrant under behandlingen.

Ja det har de.
Milda biverkningar är vanliga och irriterande, men de hindrar inte att medicineringen fortsätter. Berätta för den som är ansvarig för behandlingen om symtomen du upplever, så kommer de att försöka hitta lindring. Milda biverkningar inkluderar:

• Urin, saliv och tårvätska blir orange. Detta beror på läkemedlet rifampicin. Kontaktlinser kan också bli missfärgade, så använd dem inte under behandling med rifampicin.
• Rodnad och klåda i huden i solljus. Vissa tuberkulosläkemedel gör huden känslig för solljus. Din läkare kommer att råda dig att använda solskyddsmedel eller att skydda din hud med kläder.
• Illamående, diarré och aptitlöshet är mycket vanliga biverkningar, de går ofta över på några veckor när tuberkulosmedicineringen fortsätter. Anti-illamående mediciner kan användas för allvarligt och ihållande illamående.
• Lätt smärta i övre delen av magen. Dessa kan behandlas med medicin.
• Milda ledvärk. Dessa kan behandlas med smärtstillande och sjukgymnastik.
• Mild huvudvärk. Detta kan behandlas med smärtstillande medel.
• Sömnstörningar, depression. Detta kan behandlas med medicin.

Allvarliga biverkningar är sällsynta, men om de inträffar måste medicinen som orsakade skadan stoppas åtminstone tillfälligt. Kontakta omedelbart den enhet som ansvarar för din behandling om du märker följande symtom:

• Kräkningar och svåra buksmärtor.
• Gulning av det vita i huden eller ögonen. Dessa symtom kan orsakas av inflammation i levern orsakad av läkemedel mot tuberkulos. Under behandlingen övervakas leverenzymer regelbundet med blodprover.
• Feber och utslag tyder på en allvarlig överkänslighetsreaktion.
• Svår led- eller muskelvärk som förhindrar normal rörelse.
• Yrsel.
• Ringande i öronen eller hörselnedsättning.
• Minskad urinvolym, urinen blir mycket mörk i färgen.
• Nedsatt syn.
• Anfallsattack.
• Visuella eller hörselhallucinationer.
• Självmordstankar, starka humörsvängningar.
• Blödande tandkött eller näsblod.

Till viss del kan man göra det. Till exempel perifer nervskada, som uppstår t.ex. som domningar och värkande eller stickningar i händer och fötter, är en vanlig biverkning av isoniazidmedicinering. Dessa negativa effekter förhindras med vitamin B6-tillskott.

Alkoholanvändning under tuberkulosbehandling ökar risken för att utveckla leverinflammation. Det är därför det är viktigt att inte använda alkohol alls under behandlingen.

En person, som har eller misstänks ha smittsam tuberkulos, vårdas på sjukhus i ett speciellt rum där lufttrycket reducerats. Vårdpersonalen använder speciella andningsskydd.

Avsikten med isoleringen är att förhindra spridning av smittan till andra patienter och personalen. På sjukhus vårdas patienter med smittsam tuberkulos isolerade tills de inte längre innebär en smittrisk för sin omgivning.

Isoleringen fortgår vanligen åtminstone ett par veckor efter påbörjad behandling. I en del fall kan längre isolering behövas.

Friska vuxna kan komma på besök i isoleringsrummet, men de måste noga följa anvisningar som vårdpersonalen ger och använda speciella andningsskydd. Långvariga besök rekommenderas inte i början av vården. Kontakt med anhöriga och vänner kan upprätthållas med telefon och Skype-internettelefon. Barn under 5 år och vuxna med försvagad motståndskraft får inte besöka patienten. Om patienten har läkemedelsresistent tuberkulos, får inte heller personer under 16 år komma på besök.

Ja, det kan man. Enligt lagen om smittsamma sjukdomar kan beslut om tvångsbehandling fattas för två månader åt gången.

Tvångsisolering utnyttjas till exempel om en patient med smittsam tuberkulos upprepade gånger avbryter behandlingen.

En person med tuberkulos, som förblir smittsam, kan i speciella fall få vistas isolerad hemma, om detta inte hindrar vården. Patienten måste förbinda sig att följa regler man enats om. Vistelse och besök utanför hemmet (t ex. arbete, inköp, restaurangbesök, fritidssysselsättning) är inte tillåtna. Ett villkor är även, att inga barn under 5 år vistas i hemmet. Tuberkulosbehandlingen, som inletts på sjukhus, bör dagligen fortsätta under övervakning.

Ja, det finns. BCG-vaccination (Bacillus Calmette-Guerin) av alla nyfödda påbörjades i Finland i början av 1940-talet. Rutinvaccination upphörde hösten 2006, därefter har vaccination endast getts till barn under 7 år som tillhör riskgrupper. Orsaken till förändringen var minskningen av tuberkulosfallen i Finland och de negativa effekterna av det levande BCG-vaccinet. Läs mer om ämnet på THL:s sida.

BCG-vaccination skyddar små barn under 5 år från allvarliga former av tuberkulos som tuberkulös meningit och generaliserad tuberkulos. BCG-vaccination som erhållits som barn skyddar inte den vuxna befolkningen.

Mot tuberkulosen utvecklas som bäst ute i världen nya, tryggare och bättre vacciner.