Tuberkulos är en gammal sjukdom, även om namnet ”tuberkulos” kom i bruk först på 1800-talet. Att behandla sjukdomen var svårt, till och med hopplöst, under en lång tid. Från antiken till 1800-talet inkluderade behandlingsrekommendationer ofta ”klimatförändringar”, att resa till en hälsosammare miljö. Tron på den helande kraften hos en viss typ av naturlig miljö var stark, även om experter diskuterade vilken typ av miljö som var mest terapeutisk. Under andra hälften av 1800-talet rådde uppfattningen att höga höjder var bäst för lungsjukdomar. Motiverade av denna idé etablerades de första institutionerna som specialiserade sig på behandling av lungsjukdomar i bergsregionerna i det tysktalande Centraleuropa.
Det första specialiserade lungsanatoriet anses vara Görbersdorfs sanatorium, som öppnades i Schlesien 1854 (numera Sokołowsko, Polen). Dess grundare, läkaren Hermann Brehmer (1826–89), trodde att lungsjukdom orsakades av dålig lungcirkulation, som i sin tur orsakades av ett hjärta som var för litet och svagt. Hjärtat skulle kunna stärkas genom träning (gång) på hög höjd. En regelbunden daglig rutin under strikt övervakning av en läkare var en annan grundprincip för Görbersdorfs behandling. Anläggningen blev en modell som imiterades över hela världen. Läkaren Peter Dettweiler (1837–1904) var en av Brehmers tidiga anhängare. Men enligt honom var det bäst för en lungpatient att njuta av bergsluften medan han vilade, och på hans sanatorier tillbringade patienterna mycket av sin tid i specialdesignade solstolar på balkonger eller terrasser. Ett viktigt steg i utbredningen av sanatorier togs på 1880-talet, då sanatoriebehandling mot tuberkulos ingick i arbetarnas sjukförsäkring i det tyska riket. Detta gjorde sanatorievård tillgänglig även för fattiga arbetarklasspatienter.
I början av 1900-talet hade sanatoriebehandling blivit en vanlig behandling för tuberkulos och grundelementen i den så kallade universella vården var på plats. Tanken med allmän vård var att hjälpa kroppen att bekämpa sjukdomen genom att ge patienten en stödjande, proteinrik kost, regelbundenhet, frisk luft och solljus, samt vila och motion i en hälsofrämjande miljö. Det idealiska sanatoriet var beläget på en lugn plats bort från stora befolkningscentra. Den byggdes på en hög, torr plats, där den var tillgänglig för milda vindar och solljus. Den var omgiven av barrträd, helst tallar, vilket tydde på torr jord och som även ansågs rena luften. Arkitekturen på tuberkulossanatorier varierade från storslagna byggnader som liknade lyxhotell och riktade till de rika till mer blygsamma ”folksanatorier” riktade till vanliga människor.
I Finland började diskussionen om behovet av ett lungsanatorium på 1880-talet, till en början i läkarkretsar. Sanatorierörelsens ledande gestalt var Richard Sievers (1852–1931), som under sin karriär tjänstgjorde som överläkare vid Helsingfors stads allmänna sjukhus (Maria sjukhus), ordförande för Förening för tuberkulosens bekämpande i Finland (nuvarande Filha rf), och generaldirektören för finska medicinalstyrelsen. Sievers gjorde flera studieresor utomlands och besökte under dem även sanatorier i Centraleuropa, bland annat Görbersdorf. Inrättandet av ett statligt lungsanatorium rekommenderades också i den rapport som publicerades år 1900 av den första statliga tuberkuloskommittén. Staten blev snart den viktigaste finansiären av sanatorier i Finland, även om direkta statliga sanatorier förblev undantag.
Det första lungsanatoriet i dåvarande storfurstendömet Finland var Halila sanatorium i Nykyrka på Karelska näset. Det grundades av en privatläkare från S:t Petersburg år 1889. Halilas uppgång till att bli ett stort sanatorium började när det ryska kejsarhuset köpte det 1891. De första sanatorier som inrättades av finska styrkor var Högsand kustsanatorium för skrofulösa barn (körteltuberkulos) på Hangö udd (1901), Takaharju sanatorium i Punkaharju (1903) och Nummela eller Röykkä sanatorium i Nurmijärvi (1903). Högsand upprätthölls av en för ändamålet bildad förening, Nummela grundades av Finska Läkaresällskapet och Takaharju av Finska Läkarförening Duodecim, som blev en konkurrent till Läkaresällskapet. Takaharju och Nummela var de största tuberkulosbehandlingsanläggningarna i landet fram till 1920-talet, då de överträffades av Halila sanatorium (1920), som återupptogs som ett finskt statligt sanatorium, Satalinna sanatorium i Harjavalta (1925) och Helsingfors stads tuberkulosjukhus (1929). Vid sidan av sådana stora, specialbyggda behandlingsanläggningar etablerade städer, organisationer och individer under 1900-talets första tre decennier flera små och medelstora sanatorier. De räckte dock inte till för att möta det enorma behovet av vårdplatser.
1930-talet var guldåldern för byggandet av tuberkulossanatorier i Finland. I 1929 års lag om statligt bistånd till sinnessjukhus och tuberkulosbehandlingsanläggningar åtog sig staten att täcka lejonparten av etablerings- och underhållskostnaderna för av kommuner inrättade sanatorier. Den möjligheten tog kommunerna ivrigt till sig. De bildade särskilda kommunalförbund för att bygga och driva sanatorier. Bildandet av kommunalförbund blev sedermera landets sed; modellen började tillämpas inom psykvården och sedan inom specialiserad hälso- och sjukvård i allmänhet. Mellan 1930 och 1941 öppnades 12 stora kommunalt ägda sanatorier i Finland, med totalt 2 527 patientbäddar (vid öppnandet). I den unga republiken var dessa moderna behandlingsanläggningar, designade av ledande arkitekter, en källa till både nationell och lokal stolthet.
Under andra världskriget var de flesta sanatorier reserverade för militären. Kriget tog också hårt på sanatoriekapaciteten: Halila sanatorium och tuberkulossjukhuset i Viborg, samt ett antal mindre sanatorier belägna på Karelska näset, gick förlorade som en följd. Det enda helt nya sanatoriet som byggdes efter kriget var Ålands Centralsanatorium med 50 bäddar, som öppnades i Mariehamn 1952. Muurola sanatoriet, som förstördes i kriget, byggdes dock upp igen (1951), och många äldre sanatorier byggdes ut så att antalet tuberkulosbehandlingsplatser var som högst så sent som 1960.
Tuberkuloslagen från 1948 skapade omfattande offentliga tuberkulostjänster i Finland. Landet var indelat i tuberkulosdistrikt som vart och ett hade ett centralt sanatorium, ett centralt vårdhem, andra vårdhem och ibland andra sanatorier. I nätverket ingick också på sätt och vis julmärkeshem, det vill säga vårdhem för spädbarn som riskerar att drabbas av tuberkulos, även om de inte var en del av den offentliga vården utan ägdes av Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland. Chefsläkaren vid central sanatorium fungerade också som chef för tuberkulosdistriktet. På 1950-talet började de centrala sanatorierna bedriva mer och mer systematisk forskning och vidareutbilda läkare och deras övergripande utseende blev mer sjukhuslikt.
På 1920-talet började sanatorier erbjuda specifika behandlingsformer, till en början kirurgi, utöver allmän vård. Den vanligaste och minst invasiva kirurgiska behandlingen för lungtuberkulos var artificiell pneumotorax. Den utvecklades i slutet av 1800-talet och användes första gången i Finland år 1908, men den blev en standardbehandling på sanatorier först under andra hälften av 1920-talet. Under proceduren komprimeras den sjuka lungan genom att injicera luft mellan pleuramembranen. Den sålunda åstadkomna kollapsen var tillfällig; att underhålla den krävdes regelbundna påfyllningar. Andra operationer inkluderade avskärning av mellangärdesnerven och torakoplastik. Den förra baserades på det faktum att det förlamade mellangärdet steg för att trycka ihop de nedre loberna av den drabbade lungan. I den senare är målet att permanent kollapsa lungan genom att ta bort revbenen. Borttagning av lungor och lober blev vanliga först på 1950-talet.
Specifika, effektiva läkemedel kom in i bruk mellan 1948 och 1952. Tre kemoterapeutiska läkemedel (streptomycin, PAS och isoniazid) introducerades snabbt och man upptäckte snart att de fungerade bäst tillsammans. Även om många förväntade sig att medicinerna skulle ge ett mirakulöst botemedel, var kombinationen av mediciner i ljuset av nuvarande kunskap i många fall för svag. Långvarig sanatoriebehandling ansågs fortfarande nödvändig eftersom behandlingen var lång, biverkningar var vanliga och särskilt användningen av streptomycin krävde skicklighet. 1950-talet var en övergångsperiod, då traditionell allmänvård utövades vid sidan av specifika kirurgiska metoder och läkemedelsterapi.
Ur patientens perspektiv var den nya tuberkuloslagen år 1961 en vändpunkt, eftersom den gjorde sanatoriebehandling, inklusive medicinering, gratis för patienten. 1967 introducerades tre nya tuberkulosläkemedel i Finland: rifampicin, etambutol och pyrazinamid. De används fortfarande, tillsammans med isoniazid, vid behandling av tuberkulos. När studier i Finland och på andra håll visade att medicinering också var framgångsrik inom öppenvården förlorade sanatoriet sitt ursprungliga syfte. Och eftersom antalet tuberkulospatienter minskade snabbt, började sanatorier också att ta emot patienter med andra sjukdomar. Obligatorisk utomhusbehandling övergavs och de stora gemensamma balkongerna som är karakteristiska för sanatoriebyggnader revs eller byggdes över. Tuberkulossanatoriedistrikt slogs samman till sjukvårdsdistrikt, vilka upptäckte att det inte alltid var lätt eller billigt att konvertera specialbyggda sanatoriebyggnader till allmän sjukhusanvändning. I början av 1970-talet var det uppenbart att eran av tuberkulossanatorier var över. År 1986 avskaffades tuberkulosdistrikten och tuberkulosbehandlingen integrerades officiellt i specialiserad sjukvård.
Finska tuberkulossanatorier på kartan (Google maps, öppnas i ny flik).
Tidigare sanatoriebyggnader som fungerar numera som privata bostäder har uteslutits från kartan.
Tuberkulossanatorier och sjukhus som har varit verksamma i Finland
| Namn | Öppnat | Stängt |
|---|---|---|
| Halila | 1889 | 1940 (vinterkriget) |
| Högsand | 1901 | 1940 (Utarrendering av Hangö) |
| Takaharju | 1903 | 1964 |
| Nummela | 1903 | 1958 |
| Kurikka | 1910 | 1964 |
| Ruovesi | 1910 | 1963 |
| Vörå | 1912 | 1934 |
| Kauttua | 1913 | 1976 |
| Idensalmi | 1913 | 1941 |
| Alavo | 1913 | 1945 |
| Tarinaharju | 1913 | 1971 |
| Oulais sanatorium (trä) | 1914 | 1964 |
| Borgå | 1914 | 1964 |
| Östermark | 1914 | 1964 |
| Lojo | 1914 | 1940 |
| Tammerfors sanatorium (Kauppi sjukhus) | 1915 | 1964 |
| Kalevanniemi | 1920 | 1963 |
| Kronoby | 1924 | |
| Satalinna | 1925 | 1960 |
| Högåsen (Kristinestad) | 1925 | 1964 |
| Salpausselkä | 1925 | 1960 |
| Pörkenäs barnsanatorium (Jakobstad) | 1925 | 1951 |
| Forssa (Sydvästra Tavastland lungsanatorium) | 1926 | 1966 |
| Patru sanatorium | 1926 | 1940 (vinterkriget) |
| Muurola | 1927 | 1975 |
| Lappträsk | 1927 | 1961 |
| Kinkomaa | 1930 | 1971 |
| Helsingfors tuberkulossjukhus (Dal) | 1930 | |
| Viborgs tuberkulossjukhus | 1930 | 1940 (vinterkriget) |
| Vasa tuberkulossjukhus | 1930 | 1965 |
| Pikonlinna | 1931 | 1968 |
| Päivärinne | 1932 | 1970 |
| Ahvenisto | 1932 | 1979 |
| Härmä | 1933 | 1972 |
| Pemar | 1933 | 1986 |
| Kuusankoski lungsanatorium | 1933 | 1962 |
| Mjölbollstad | 1936 | 1963 |
| Kiljava | 1938 | 1975 |
| Tiuruniemi | 1939 | |
| Östanlid sanatorium | 1941 | 1970 |
| Ålands centralsanatorium | 1952 | 1988 |
| Oulais centralsanatorium | 1954 | 1987 |